Ett liv...

Sitter och funderar över livet! Låter det deprimerande? Kanske men kanske inte! Tror det beror på hur man funderar. Deppigt eller inte är jag övertygad om att det är viktigt att reflektera över det med jämna mellanrum! Livet är försvinnande kort, låt dig inte luras att tro något annat. Det som ser ut att vara för evigt är snart över, fråga någon som levt länge. Därför är varje dag viktig. Stora som små beslut sätter märken i livet framför. Det jag gör idag påverkar min morgondag. I min tanke handlar det om att handskas försiktigt med varje ny dag. Det är en gåva, ett oskrivet blad, frågan är hur hanterar jag gåvan, vad skriver jag på bladet. Vi lever i ett samhälle där vi helst aldrig vill ta eget ansvar. Det skylls på alla andra och allt annat att det ser ut som det gör i livet. Faktum är att livet är mitt, ingen annans. Det innebär att mitt liv är mitt ansvar, vad jag gör med livet beror på mig.
Livet är en gåva, given till mig, vad jag gör av gåvan är upp till mig. Jag har som önskemål i mitt liv att när jag blir gammal ska jag inte säga - varför gjorde jag inte, om jag bara hade...-. Vet att det kommer finnas sekvenser i livet där det orden kommer att sägas, målsättningen är att de sekvenserna ska vara så få som möjligt.
Livets ansvar är mitt... kan inte skylla ansvaret på någon annan. Skrämmande??? Ja, på ett sätt men nej på ett annat. Det finns nämligen ett sätt att finna vila i livet! Det är att få lägga sitt liv i händerna på Han som gav mig livet - Gud, sjäv! Han har lovat att leda var och en som vill genom hela livet. Inte skapa en subkultur där allt är frid och fröjd, men att leda, gå före genom livet vad det än kommer att bjuda mig.
Missa inte den möjligheten, skjut inte erbjudandet framför dig utan fånga det och lev resten av ditt liv i Hans hand

Det måste gå...

Äntligen ett nytt inlägg. Det var verkligen längesedan... Ingen idé att skaffa sig en förklaring varför det dröjt men nu är det gamla förbi och ett nytt år är här med nya tag.
Det måste gå... vad är det jag syftar på? Jo, det måst kunna gå att bli en församling som blir en resurs för det samhälle som vi är en del av som kristna och som församling. Detta är vårt uppdrag, att finnas som en tillgång för vanliga människor i en vanlig vardag. En tillgång som förmedlar kontakt med levande Gud rakt in i det behov som ryms i en vanlig människas vanliga liv. Jag drömmer om att detta ska bli verklighet i det samhälle som jag är en del av, i den församling som jag är medlem i.
Det finns ett men, det kommer inte ske automatiskt, det kommer inte ske bara genom att vi har tagit beslut om den inriktningen, det kommer inte heller att ske endast genom att vi ber om det.
Jag är övertygad om att det krävs mer. Det krävs att vi är beredda betala priset. Priset att sätta andra behovs före mina egna, priset att lämna den invanda tryggheten och bekvämligheten. Jag tror att det även krävs mod för att det ska bli verkligt. Mod att våga göra nytt, att gå på vägar vi aldrig tidigare gått på, att kliva över relingen i den trygga båt som vi sitter i.
Även om det finns ett pris att betala, mod att förändra och det kommer bli lite mer obekvämt så finns det ingen annan väg framåt. Detta är det enda alternativet för framtiden om vi ska göra skillnad i vårt land 2010 och det måste kunna gå att få se detta bli verkligt!

Åsa Waldau lämnar Knutby

Detta var något av det bästa hitäntills idag. Överraskande men befriande, så skulle jag vilja beskriva händelsen. Inte trodde jag att hon skulle lämna sitt drottningarike som hon byggt runt sig med järnhand. Detta gör ju att förändring kanske kan komma till stånd i den komplicerade situation som församlingen är i. Hur mycket man än dementerat från församlingslednings håll att det är Åsa ensam som styrt församlingen har det ju med önskvärt tydlighet lyst fram för oss i övriga kristenheten i Sverige att så är fallet. Det är oklart vad Åsa ska göra framöver skriver tidningarna, låt oss be om att det inte blir en ny församlingstjänst och be om förändring i Knutbyförsamlingen.

Tack så mycket Birger Schlaug!

Denna artikel i tidningen Dagen får du inte missa!!! http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=184112

"En politiskt korrekt gud är inte Gud" skriver Birger Schlaug idag. Så rätt och så starkt.

Lite överraskad och förvånad sitter jag nu efter att ha läst artikeln. Känslorna böljar fram och tillbaka i mig. Ena gången är känslan tacksam och glad över det Birger Schlaug skrivit.
En annan gång känner jag känslan av förvåning över att det var Birger Schlaug som skrev det, hade inte väntat det från honom. Inom mig ljuder orden en gång till " stenarna ska ropa".
Ytterligare en känsla som böljar inom mig är en känsla av sorg. Inte över att det som är skrivet, inte heller över att det är Birger Schlaug som skrivit det men en känsla av sorg för att det inte var någon av oss som tror som skrev det.
Gång efter gång gör Birger klart att han inte bär på någon tro i sitt liv. Jag frågar mig varför det inte var jag/vi som skrev, jag/vi som säger mig/oss ha en hög bekännelse av tro i mitt/vårt liv.
Kontringen kan komma blixtsnabbt och artiklar kan läggas fram som motbevis för att det visst skrivs i denna fråga.
För mig finns det en skillnad här, artikeln idag är inget angrepp på någon person eller parti, inget försvar av någon person eller parti, inte heller ett inlägg i en specifik fråga. Det är bara en programförklaring av vad en levande tro på bibelns Gud egentligen är.
Niklas Piensoho skrev en gång i tidningen Dagen att "det måste bli ett slut på underlivsteologin inom pingströrelsen". Håller fullständigt med Niklas, kontentan i artikeln var att fokus måste ligga på att människor ska bli frälsta. Om detta hade varit ytterligare ett debatt inlägg i någon av de heta frågorna så hade jag känt mig mätt redan innan jag börjat läsa artikeln och antagligen hade den aldrig blivit läst. Nu var det en fräsch presentation av vem Gud egentligen är. Detta skulle jag vilja se mer av i mitt eget och vårt liv vi som tror. Ett mod att våga stå för det vi tror på utan att egentligen attackera någon annan!
Tack Birger Schlaug för att du skrev och skakade om åtminstone mig.

Vad är framåt och bakåt

Bakåtsträvare eller framåtssträvare är populära uttryck idag. Bakåt har en negativ och konservativ klang medans framåt har en positiv och intiativrik klang. Alla strävar efter att höra att man är en framåtsträvande person. Detta tror jag gäller för båda könen, alla åldrar och alla samhälls skick. Detta är ju i mångt och mycket positivt. Att bryta ny mark, inta nya områden, våga pröva det man aldrig har gjort förut och se utveckling längtar väl alla efter, eller???
Idag har jag funderat över vad är framåt respektive bakåtsträvande? Vem bestämmer vad som är framåt eller bakåt? Är allt som varit dåligt och duger bara till att lämna bakom sig? Är allt som varit värt att ge sitt liv för att behålla så att inget nytänkande tar dess plats? Är allt som är nytt positivt och fräscht? Är det bara nyhetens behag som gäller idag eller kan vi lära och hämta från gårdagen också? Är framåt alltid det rätta i förhållande till den samtid vi lever i och bakåt bara längtan efter nostalgins trygghet "det var bättre förr"?
I strävan efter att vara uppdaterade mot den tid vi lever i tror jag att priset för detta ibland hamnar i bakvattnet. Till vilket pris är vi beredda att anpassa oss mot vår samtids nycker och idéer, på vems bekostnad och till vilken vinning strävar vi i vårt samhälle framåt i en väldig fart. Och är det verkligen framåt mot bättre tider vi går när vi fattar beslut i framåsträvandets anda.
Inte heller jag vill vara bakåtsträvare i vårt samhälle! Jag är helt övertygad om att ny mark måste brytas på alla nivåer och i alla samhälls skick.
Jag vill bara skicka med en brasklapp, se till att vägen vi vandrar på verkligen leder framåt mot ny segrar. Jag tror att det är värt en rejäl tanke paus i gamla svedala, innan vi bara travar på under banderollen framåtsträvande. Vi bör göra det för vårt lands skull, vårt folks skull, nästkommande generationers skull och vår andliga situations skull.

Att våga säga det rätta

Det var vad som hände igår. I ett av ganska många möten med människor igår så hände det. Personen som jag mötte levererade en hälsning från himlen rakt in i mitt liv. Helt naturligt och på vardaglig svenska så säger personen ord som är klockrena in i min vardag, träffade mig i hjärtat och betydde mycket för mig.
Nu efteråt följer orden mig och jag tänker, tänk vad viktigt att säga det man känner att man ska till människor man möter. Orden igår var en direkt hälsning till mig från Gud själv och jag är övertygad om att detta är tänkt att fungera gång efter gång i våra liv. Den som sa orden till mig hade ingen aning om att det var med precision rakt in i mitt liv. Det krävdes mod att våga säga det utan att veta hur de skulle tas emot. Mod i det vi behöver som kristna idag, mod att följa den inre rösten. Mod att vara kanalen för hälsningen från himlen. Himlen har budskap till oss människor, vågar vi vara budbärare?

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar...

Det är titeln på Carl-Henrik Jaktlunds nya bok. Proviserande??? Ja, kanske. Men tänk till en stund. Kan det vara så? Att kyrkan har stannat upp i sin efterföljelse av Kristus? Menar på intet sätt att Evangeliets sanningar ska anpassas till vår tid och korrigeras mot den tid vi lever i. Men kanske att efterföjelsen har Kristus har blivit ett eftersläntrande där vi tappat närheten till Honom och den tid vi lever i.
Vet inte vad som kommer att kunna läsas i boken, titeln på den fick bara tanken att gå igång. Ser med spänning framemot att läsa boken.

Hope FM

Detta är en sida som du inte får missa. Ett väldigt fräscht initiativ från Roger Arnfjell med flera att lansera en mycket fräsch kristen webbradio station. Surfa in på www.hopefm.se. Glöm inte att uppmuntra dem för det de gör.

Bloggtime

Nu känns det som det är dags att blogga igång igen. Sommaren har fortfarande långt kvar och de positiva, förhoppningsvis ärliga meteorologer lovar att värmen kommer i augusti. Visserligen känns det sm man bara uppdaterade ett gammalt löfte. Har för mig att man har sagt samma sak efter varje julimånad som varit lite sämre. Vi får väl se hur det blir med den saken. Hur som helst så börjar vardagen ta över sommarkänslan och då tror jag det är dags med lite bloggskrivande. Med andra ord, nya blogginlägg kommer från och med nu att dyka upp här lite mer frekvent... hoppas jag :-)

Vart tog solen vägen...

Nu tenderar jag på att bete mig klassiskt svenskt. På så sätt att efter lite regn under semesterveckorna, börja klaga på den svenska sommaren. Ska försöka låta bli detta för sommaren har som jag ser det varit hyfsad hitäntills. Vill bara gnälla av mig idag. SMHI har lovat att solen skulle skina idag och jag är så laddad att få ge mig ut till stranden. Det är bara så att när jag trycker näsan mot fönsterrutan ser jag bara en grå himmel istället för den ljuvliga blå jag förväntat mig. Lite besviken måste jag få känna mig men hoppet är det sista som överger människan och min fru kommer hem efter kl.16 idag och då hoppas jag att solen skiner och att vi tar fart mot böljan den blå.